Besiktning mellan fjälltopparna

− Det finns dagar då jag känner att jag inte behöver ha betalt för att jobba, säger Oskar Gunnebäck och berättar om de vackra gnistrande vinterdagarna när det precis har kommit ett par decimeter lössnö. Då är det en ynnest att få dra ut i fjällvärlden på en skoter för att besikta elledningar.

Publicerad 2015-03-30

Oskar Gunnebäck arbetar som linjemontör vid Jämtkraft AB. Jämtkrafts elnät är sammanlagt 8300 kilometer långt. Det täcker stora delar av Jämtland och slutar långt uppe i fjällkedjorna - Sylarna i väst och Offerdalsfjällen norrut. Det är ett vidsträckt elnätsområde.

−  Emellanåt blir det mycket bilkörning. I går var vi till Vinklumpen i Valsjöbyn, dit är det 17 mil enkel väg, berättar Oskar.

Alla elledningar kontrolleras

Minst en gång per år ska alla elledningar besiktas, vintern och snön är då till god hjälp. Med en skoter går det snabbt och lätt att färdas genom det väglösa landskapet.

Dagens arbete startar vid STF:s fjällstation i Storulvån. Solen lyser och vårvinterluften är mild. På vägen upp lyfter en stor flock snövita ripor bland de knotiga fjällbjörkarna.

Framme vid fjällstationen möter Stig Svanborg upp, han är också linjemontör och arbetar mest med så kallade AMS-uppdrag. Det är en förkortning av arbete med spänning och innebär att underhållsarbeten kan utföras utan att strömmen stängs av.

− Det är ett sätt att ge bra service på, kunderna slipper elavbrott när vi måste göra någon åtgärd, säger Stig.

El viktigt för gästerna  

På Storulvåns fjällstation jobbar Moa Petterson. Hon tror att många tar elen för given till och med på en så avlägsen plats som Storulvån. Som ansvarig för städ och restaurang värdersätter hon elen mycket. 

Moa Pettersson arbetar på Storulvåns fjällstation− Absolut, elen är ju en förutsättning för att vi ska kunna ge gästerna den service som jag tror att de förväntar sig. Väldigt mycket här är beroende av el. Alla datorer, hela restaurangköket och värmen och vattnet så klart. Men vi har stugor ute i fjällen som inte har någon el alls. Då får man bära in vatten från en bäck och elda i spisen för värme, säger Moa Pettersson. 

Turisterna sätter på sig solglasögon och gör sig redo för en dag på fjället samtidigt som Stig och Oskar strukturerar upp arbetet. De ska göra ett underhållsarbete på elledningen som går upp till Sylarna.

Arbetet går enligt planerna och eftersom strömmen inte bryts nere på fjällstationen så Moa och de andra kan jobba på precis som vanligt. 

Mot Blåhammaren

Dagens andra uppdrag är besiktning av elledningen upp till Blåhammarens fjällstation. Skotrarna lastas av vid Rundhögen. 

−  Det har blivit några dagar på skotern i år, jag är nog uppe i 140 mil nu, berättar Oskar. Han tycker mycket om sitt arbete, särskilt i den miljö han är i nu. 

− Det är ett fritt jobb, och jag får vara utomhus i skog och på fjäll, där jag trivs allra bäst. Men visst det sliter på kroppen också. Vi har ju hjälmar på och samtidigt måste vi titta snett uppåt på ledningen, nacken blir stark. 

Frågan om han har kört fast någon gång besvaras med ett stort skratt.

− Sånt pratar man inte om, men jag kan väl säga att det inte händer lika ofta nu som förr, ler Oskar.

Vårisen över älven har börjat spricka upp. Stig och Oskar har stor erfarenhet av att vistas i fjällmiljön och bedömer isen som säker att köra över.

Ledningsgatan upp till Blåhammaren korsar en älv. Vårisen har börjat spricka upp. Oskar och Stig kliver av skotrarna för att bedöma om isen håller för skotrarna. Att vara linjemontör med fjällen som arbetsplats kräver ibland speciell kompetens. 

På kalfjäll finns sällan lä

Liksom den förra vintern har den här vintern varit oerhört blåsig. Stig berättar att ledningen upp till Blåhammaren är den mest väderutsatta i Jämtkrafts elnät. Här finns inget skyddande fjäll som kan ge lä för någon vindriktning.

− Det kan ligga 30 centimeter is längs efter hela linan, därför är avståndet mellan varje lina extra långt, så att de inte ska slås ihop när det stormar på, säger Stig. 

Mycket riktigt sliter vinden hårt tag i oss när vi kommer upp till Blåhammaren. Framåtlutade går vi mot fjällstationen för eftermiddagskaffe. 

− Det är en fin plats det här, lite som världens tak, fast kanske Jämtlands tak, säger Oskar, och tittar ut över fjällvärlden. 

Ledningen upp till Blåhammaren får godkänt. Det mesta ser bra ut förutom ett par stolpar som står lite snett. Över kaffet planeras nästa dags arbete, det gäller att passa på att besikta så många ledningar som möjligt medan snön ligger.